NordenMapNight1600v3.jpg
  • Lars Enarson

John Knox: Ge mig Skottland innan jag dör!

Uppdaterad: maj 27


John Knox och St Andrews Slott

Ett franskt krigsfartyg drev sakta omkring längs Skottlands kust, en fruktad symbol på det skotska folkets fångenskap. Det var en kall isig dag och dimman låg tät kring fartyget så att kustlinjen knappt syntes. Ombord fanns en fånge, en bräcklig man som redan sett livets bästa dagar. Hans kropp var nersliten efter månader som galärslav. Hans hälsa var bruten. Ryggen värkte och han hade nyligen varit svårt sjuk. Det var många månader sedan han sett sitt hemland. När dimman började lätta lyfte några medfångar upp sin kamrat så att han kunde se ut mot kusten. De frågade honom vad han såg. De insjunkna ögonen hos den sjuke mannen spanade genom dimman. Han kisade med ögonen för att kunna se konturerna av St Andrews med dess stolta slott och imponerande kyrktorn, själva sätet för den romerska påvemaktens dominans över Skottland. Plötsligt glimmade hans ögon till av liv. Han satt uppsträckt vid sin åra darrande av hopp och triumf: ”Ja”, sa fången, ”Jag känner väl till denna plats. Jag ser spiran på den plats där Gud första gången offentligen öppnade min mun till hans ära och jag är helt övertygad om att oavsett hur svag jag nu verkar så kommer jag inte att lämna detta liv förrän min tunga skall förhärliga hans underbara Namn på samma plats.”


Det tycktes enbart vara ett fåfängt och absurt hopp hos en döende man. Vid denna tid var Skottland helt i en främmande makts grepp. En fransk kvinna vid namn Maria av Lorraine regerade som drottning. Hon satt på tronen för prinsessan Maria Stuarts räkning, som fostrades på andra sidan kanalen i det franska kungahusets lyx, insupande franska seder, fransk religion och fransk moral. Den franska flottan hade inkallats för att upprätthålla det franska styret och det verkade som Skottland aldrig skulle kunna befrias från mörker, tyranni och förtryck över både kyrka och stat. De mäktiga biskoparna höll ett järnhårt grepp över landet. Korruption, äktenskapsbrott, svågerpolitik och andra liknande synder florerade bland prästerskapet. St Andrews utgjorde maktens säte.


St Andrews Slott, Skottland

De få reformatorer som vågat predika sanningen, t ex Patrick Hamilton och George Wishart hade bränts levande på bål. Denna kalla och dimmiga dag verkade ljuset och sanningen ha försvunnit för alltid från Skottland. Men ljuset och sanningen brann med klar låga i hjärtat hos en man. Om alla andra förtvivlade, så förtvivlade inte han. Låt drottning, regent, Påve och kyrkoråd rasa som de vill, Jesus Kristus sitter fortfarande på tronen. Även om han var svag, så bad John Knox med stor beslutsamhet: ”Herre, ge mig Skottland innan jag dör!”


Himmelens Gud kan på kort tid åstadkomma en kraftig förändring. Ibland förändrar Herren en kultur, en nation, en civilisation gradvis under flera århundraden. Men den Gud som förde Israels barn ut ur Egypten med en mäktig hand och utsträckt arm kan fortfarande åstadkomma en mäktig revolution på några få korta år. Så skedde det i Skottland. På enbart tio år, förändrades Skottland för alltid. Långt borta i London besteg en ung man vid namn Edward VI tronen i England. Han hade en brinnande nit för Guds sanning. Genom hans ingripande befriades alla galärslavar från den franska skeppen.


John Knox befrias

1549 blev John Knox en fri man. Gud svarade på Knoxs böner. Över hela Skottland öppnade Gud hjärtan på adelsmän, bönder, köpmän, sjömän, fiskare och soldater. Engelska biblar från det södra grannlandet kom in i hemmen. 1551, inbjöds Knox till London som hovpredikant hos Edward VI. Efter Edward dog, tillträdde Maria I (den blodiga) tronen och Knox tvingades fly till kontinenten. Återigen verkade hoppet vara förlorat. 1553 blev John Knox pastor i en engelsktalande församling i Geneve. Långt borta från nära och kära, förhoppningar, planer och ambitioner, fortsatte Knox att be: ”Herre, ge mig Skottland innan jag dör!” 1555 återvände John Knox i hemlighet till Skottland. Han försökte förmå adelsmännen i Skottland att göra sin plikt och kasta av avguderiets ok. Han predikade och undervisade överallt där det fanns folk som ville lyssna, mitt under näsan på fienden. Medan han var i Skottland gifte han sig med Majory Bowes and förde henne med sig i säkerhet tillbaka till Geneve.


Från Geneve skrev John Knox år 1558 en serie med tre eldfängda brev. Det första hette “Första trumpetstöten mot kvinnors vidunderliga styre” (First Blast of the Trumpet Against the Monstrous Regiment of Women). I denna skrift förklarade han att de kvinnliga regenterna var en dom över Skottland på grund av avguderi. Knox skrev också sin ”Vädjan till Skottlands adelsmän” (Appellation to the Scottish Nobility) där han uppmanade dem att avsky avguderi, förkasta Påvens auktoritet, böja sig för Guds Lags överhöghet och rena landet för allt förtryck över kyrkan och staten. Det tredje brevet var ”Brev till Skottlands folk” där han la fram fiskares, herdars och bönders plikter inför Gud.


Dessa tre skrifter fick en mäktigt inflytande över Skottland. I Psalm 110:3 står det: ”Villigt kommer ditt folk när du samlar din här.” Herren förmår alltid att väcka folkets villighet att gå till handling när tiden är inne att samla sin här. Strax efter det att dessa brev skickats iväg, skrev flera av adelsmännen, som så småningom kom att kallas ”Församlingens rådsherrar”, till Knox och bad honom att återvända till Skottland och leda dem alla i reformarbetet.


John Knox återvänder

1559 återvände John Knox i triumf till sitt hemland. Enbart tio år tidigare hade han varit en galärslav på ett franskt skepp, och kisat genom dimman på katedralen i St. Andrews. Nu var han tillbaka. Det blev en mäktig kraftmätning. St. Andrews var Påvemaktens högkvarter i Skottland. Drottningen hatade Knox för hans ”Trumpetstöt” och för hans uppror mot hennes tyranni och avguderi. En avbild av Knox hade offentligen bränts på bål och han visste att fienden var ute efter hans liv. Medvetna om Knox intentioner att komma till St. Andrews skickade biskoparna ett meddelande till ”Församlingens rådsherrar” där de hotade med att placera ut 100 svärdbeväpnade män utanför kyrkan för att hindra Knox från att beträda predikstolen.


Knox predikar inför Församlingens rådsherrar

Knox var inte den som backade för sådana hot. Han sa: ”Mitt liv är i händerna på Honom vars ära jag söker och därför fruktar jag inte för deras hot.” Församlingens rådsherrar backade upp Knox med sina egna soldater och Knox besteg talarstolen i St. Andrews där han frimodigt predikade mot Drottningen och Biskopen och försäkrade att Jesus Kristus är allhärskaren över både över kyrka och stat. Till allas förvåning gick de styrande i St. Andrews med på att skaffa bort alla avgudamonument i staden. Mässaltaren förstördes, statyer revs ner, uthuggningar togs bort, konstarbeten försvann från väggarna, stearinljus släcktes och predikstolen blev det enkla och dominerande fokus för gudstjänsten. Drottningen mobiliserade omedelbart sina trupper mot reformatorerna. Men Församlingens rådsherrar backade inte utan slöt sig i stället samman för att med överhetens svärd försvara den evangelium som Knox predikade.



John Knox inför Maria Stuart

1560 dog drottningen och efterträddes av den unga Maria Stuart. John Knox blev pastor i Church of St. Giles i Edinburgh där han predikade sanningen på samma gata som drottningens palats. Maria Stuart var ung och vacker och hade en stor övertalningsförmåga, men Knox vägrade att rätta sig var sig efter hennes tårar, leenden, hot eller falska löften. Under en intervju sa Maria Stuart att hennes samvete försäkrade henne om att den romerska religionen var den rätta. Knox svarade respektfullt men frimodigt: ”Samvetet, Madame, kräver kunskap; och jag fruktar att ni helt och hållet saknar rätt kunskap.” Han sa också till henne: ”Om furstar överskrider sina befogenheter, Madame, så kan man förvisso stå dem emot, även med vapenmakt.”


Vid ett annat tillfälle då Maria Stuart grät bittert efter det att Knox tillrättavisat henne för hennes sexuella omoral, svarade han: ”Jag har aldrig glatt mig över gråt från någon av Guds skapelser, men eftersom jag vet att jag sagt er sanningen så som mitt ämbete förpliktigar mig att göra, så måste jag uthärda era tårar hellre än att förråda mitt samfund genom min tystnad.” Till slut blev den unga drottningens omoral och hemligstämplingar så graverande att Maria blev avsatt och överbevisad om förräderi, äktenskapsbrott och avgudadyrkan.


Herren gav Skottland till John Knox

Vid Jon Knox död 1572, var Skottland helt reformerat. Sanningens eld brann i predikstolarna. ”Församlingens rådsherrar” hade triumferat. Avguderi i form av religiösa statyer blev olagliga i hela landet. Skottlands adelsmän hade frimodigt förenats i ett förbund att upprätthålla Guds lag i deras domäner. När Knox låg för döden bad han sin fru att läsa Johannes 17 för honom, det bibelavsnitt som lett till hans omvändelse många år tidigare då han yttrat, ”där kastar jag mitt första ankare”. En av grevarna i Skottland sa om Knox: ”Där vilar en man som under hela sitt liv aldrig fruktade för någon människa.”


I vår tids kris, behöver vi ha samma frimodiga hopp som Knox hade. Amerika [liksom Sverige och alla andra nationer] kan aldrig återfå någon storhet genom något politiskt parti eller konservativ kandidat. Ett land kommer enbart att bli välsignat då det förenas i ett förbund att erkänna Kristus som Kung och Hans Ord som Lag.


av: JOHN HUFFMAN JANUARY 17, 2017

231 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla