top of page
NordenMapNight1600v3.jpg
  • Skribentens bildJohannes Enarson

En granskning av Peter Halldorfs Israelsyn

Uppdaterat: 20 apr.


En granskning av Peter Halldorfs Israelsyn

Februari 2024 släppte pingstprofilen Peter Halldorf sin nya bok Guds Israel? - i profeternas spår genom omstritt land (Libris, 2024). Strax därpå höll han ett uppmärksammat bibelstudium om konflikten i Filadelfia Stockholm med samma tema. Youtube-videon fick över 10.000 visningar på mindre än en vecka.


Efter att ha sett Halldorfs budskap och läst hans bok såväl som recensioner av boken upplever jag det mycket angeläget att förse kristna med verktyg för att kunna bemöta de argument och det narrativ som han presenterar. Jag har inget personligen emot Peter Halldorf. Jag tillskriver honom inte någon illvilja, eller att han medvetet vilseleder människor. Hans budskap reflekterar däremot starka aspekter av den tidsanda som länge genomsyrat Europa.


Peter Halldorf är sällsynt vältalig och har en förmåga att måla upp poetiska bilder för sina åhörare. Det finns mycket att uppskatta i det. Men under den strid om sanningen som nu rasar i Mellanöstern och resten av världen måste det personliga sättas åt sidan för att ta itu med sakfrågorna i en allvarlig konflikt. 


Jag söker inte att recensera Halldorfs bok eller bemöta hela hans budskap. Istället vill jag belysa subtila argument, taktiker och det som ofta tas för givet i narrativet, men som egentligen leder vilse. Dessa principer gäller, vare sig det är Halldorfs budskap, kristenheten i stort eller nyheterna på tv.


Detta är i grunden en andlig strid om sanningen. Videobudskapet ”Guds Israel?” gavs i en viss andlig kontext. Som ledande profil i den nya ekumeniken har Peter Halldorf redan gjort mycket för att förändra svensk frikyrklighet. Plattformen som gav ut bibelstudiet är samma podium där pingstpastor Niklas Piensoho i en rad bibelstudier 2022 ifrågasatte Guds Ord och tillkännagav att den som lever i en samkönad sexuell relation kan vara såväl medlem som ledare i en kristen församling (Världen Idag, 8 nov 2022). Man bör ha detta i minnet när man lyssnar på vad som annars verkar vara ett vanligt bibelstudium i en ledande svensk pingstförsamling.


Omöjligt att välja sida

I sin berättande stil lägger Peter Halldorf dramatisk betoning på vad en av sionsystrarna sa till honom i Jerusalem: våra judiska rötter är viktiga, men – "VI VÄGRAR VÄLJA SIDA”. Det finns något som är centralt för Halldorf i detta uttalande. Han antyder vidare att de som inte kan sympatisera med båda parter i konflikten, är de som gör “skillnad på människor” (Filadelfiakyrkan Stockholm, Youtube, 22 feb 2024).


Poängen är, att den som hävdar (trots mänskliga brister som alla har) att en part är skyldig och den andra är ett offer, förnekar därmed människors lika värde. Hans position gör det omöjligt för en kristen att säga att en har rätt och att en annan har fel i konflikten om Israel. 


Här blir det svenska neutralitetsidealet upphöjt till kristen etik. Någonstans blir detta absurt, för att inte tala om obibliskt. Någon gång måste vi kunna säga med Churchill, “Jag vägrar bestämt att vara opartisk mellan brandkåren och branden.” 


Halldorfs sätt att problematisera fram kristen neutralitet kan leda till en situation där den neutrale till slut blir djävulens allierade. Halldorfs budskap står i kontrast med röster som Dietrich Bonhoeffers, “Tystnad inför ondskan är i sig själv ond: Gud kommer inte att hålla oss oskylda. Att inte tala är att tala. Att inte agera är att agera”. Det är just sådana starka övertygelser Halldorf vill omkullkasta. 


Dekonstruktionstaktik

Fenomenet ”dekonstruktion” är numera stort i västerländsk kristenhet. Det handlar om att nedmontera sin tro genom att problematisera allt tills man når fram till politisk progressivism. Alisa Childers (Another Gospel?, 2020) har dokumenterat processen utförligt, efter att själv ha varit med i en församling som monterade ner sin tro under pastorns ledning. Childers identifierar en nyckeltaktik i dekonstruktion:


”Visshet är synd. Ifrågasättandet är salighet.”


Det kvittar egentligen vad det handlar om, att ha trosvisshet om något – t ex att Bibeln är Guds Ord, att samkönade relationer är synd, mm – är en form av högmod och synd. Så länge man erkänner att man inte är säker, att man söker svar, att man trevar i dialog efter sanningen, då är man salig. Men att hävda att man funnit sanningen, eller funnit svaret, är anathema, helt uteslutet.


Halldorfs budskap om Israel visar starka drag av denna taktik. Tidningen Dagens ledarskribent Elisabeth Sandlund menar i sin bokrecension (Dagen, 3 feb 2024) att Halldorf ”har inga konkreta svar att ge”. Han vill utmana etablerade åsikter. “Jag anar att det är precis vad Peter Halldorf vill när han i förordet förklarar att boken inte gör anspråk på fullständighet, inte ens på rättvisa”, skriver Sandlund. Själva titeln till hans bok är just en fråga, Guds Israel? (frågetecken).


I sitt föredrag i Filadelfiakyrkan talar Halldorf om “ytterhetspositioner”. Kontentan blir att om man tar ställning i konflikten – om man menar att man står för sanningen, för Guds trofasthet gentemot sina förbund – om man tar parti, tar man en “ytterhetsposition” – med andra ord, extremism. Naturligtvis finns verklig extremism, men mellan de försiktigt valda orden blir Halldorfs betoning på neutralitetsidealet och dekonstruktionstaktik. “Visshet är synd. Ifrågasättandet är salighet.”


Judiska rötter, utan sionism

“Halldorf markerar tidigt i boken att han tar avstånd från den s.k. ersättningsteologin, som säger att kyrkan övertagit judarnas roll som Guds utvalda folk,” skriver David Åhlén i sin bokrecension (Mishkan, 26 feb 2024). “Trots detta faller han tyvärr in i en variant av supersessionism när han menar att det nya förbundets teologi upplöser territoriella landområden. För Halldorf är dagens Israel inte uppfyllelsen av bibelns profetior, snarare ’ett land och ett sammanhang där ”Guds Israel” kan vittna om Guds vishet.’”


Halldorf lägger stor möda på att skilja mellan det judiska folket och den moderna judiska statens återkomst med dess regering. Det finns även många judiska filosofer och sionister som är villiga att göra teologiska skillnader på dessa ting. Men det verkar inte vara sådana nyanser Halldorf är ute efter. Han vill, likt Andra Vatikankonciliets stora deklaration ”Nostra aetate”, bekräfta att Gud fortfarande har en speciell plats i sitt hjärta för det judiska folket, utan att erkänna att 1948 (än mindre 1967) har någonting med Guds verk i historien att göra. 


Judisk identitet består inte endast av ett kringspritt folk. Den har alltid bestått av tre saker: folket, landet och lagen (Skrifterna). Halldorf är intresserad av aspekter i denna judiska treenighet – men inte landet, inte sionismen, inte att Gud har haft en hand med i att återsamla det judiska folket i modern tid. 


Denna position har starka likheter med Romersk-katolska kyrkan. Få kyrkor har varit villiga att bekräfta det judiska folket på det starka sätt som deklarationen ”Nostra aetate” har gjort. Men det finns samtidigt nästan ingen politisk enhet som står så starkt emot judisk självständighet i det heliga landet som Vatikanen. Påven var t ex en av de första världsledarna som, likt Sveriges Olof Palme, legitimerade och målade om Arafats image från massmördande terrorist till “statsman”. Listan på deras politiska agerande mot Israel är lång.


”Guds Israel”

Det är anmärkningsvärt att Halldorf väljer att fokusera på just uttrycket “Guds Israel” från Galaterbrevet 6:16. Som Halldorf själv påpekar är detta den enda förekomsten av ett sådant grekiskt uttryck i NT och samtida litteratur. Alla andra referenser till ”Israel” i NT handlar om det judiska folket eller deras land. Sund bibelutläggning skulle därmed bjuda oss att utgå från majoriteten av de tydliga texterna, istället för det enda möjliga frågetecknet.[1] Halldorf väljer motsatsen och vill spekulera kring ”Guds Israel” och vilken betydelse han kan se i begreppet.


Halldorfs budskap om ”Guds Israel?” i både Filadelfiakyrkan och boken ställer konstant frågor kring konflikten, men ger slutligen endast en gåtfull antydning till ett svar: ”Efter Shavout, Andens pingst, framträder ett nytt paradigm. De hade allting gemensamt”. 


Man kan inte säga exakt vad Halldorf är ute efter med bibelcitatet, men vi kan dra vissa slutsatser. Det ska ses som ett svar på judarnas och arabernas konflikt om det heliga landet. I ett “nytt paradigm” (kyrkans ”nya Israel”?!), efter det att man har genomgått en “Andens pingst”, har judar och araber “allting gemensamt”, inklusive då också naturligtvis det omtvistade landet. Här kan vi se den supersessionism som David Åhlén pekar på. Halldorf “menar att det nya förbundets teologi upplöser territoriella landområden” (Mishkan, 26 feb 2024). I Halldorfs omtolkning av det nya förbundet är det inte en viss nation, judarna, som har arvsrätten till landet. Istället har alla “allting gemensamt”. Denna radikala universalism har alltid varit en frestande tanke för hednakristna som genom kyrkohistorien ansett att Gud var alltför partisk i “Gamla Testamentet”. 


Fixeringen på den judiska parten i konflikten

En annan taktik som är svår för många att lägga märke till, är hur aktörerna framställs och “problematiseras” i konflikten. Allt annat än den judiska parten tar andra plats i narrativet. Att analysera det muslimska samhället i och runt Israel blir aldrig den viktiga storyn. Den delen är ointressant och bör nästan inte analyseras och problematiseras – därför att judarna är själva storyn. Det är den envise Jacob som “fortfarande håller fast vid Esaus häl” (en stark kristen tradition om judarnas syndiga natur) som skapar konflikt, som “gör Israel till ett omstritt land”. Det menar Halldorf förbigående i sin inledning i Filadelfiakyrkan Stockholm (Youtube, 22 feb 2024).


Veteranjournalisten Matti Friedman beskrev denna narrativa slagsida med skärpa i sin kända essä efter Gazakonflikten 2014. 


”En reporter som arbetar i den internationella presskåren här i Israel förstår snabbt att det som är viktigt i den Israel-Palestinska storyn är Israel. Om man följer mainstream-bevakningen hittar man nästan ingen verklig analys av det palestinska samhället eller ideologier, profiler av väpnade palestinska grupper eller utredning av palestinskt styre. Palestinier tas inte på allvar som agenter för sitt eget öde. … Vilka de är och vad de vill ha är inte viktigt: Berättelsen kräver att de existerar som passiva offer för partiet som betyder något. … De flesta journalister i Gaza tror att deras uppgift är att dokumentera våld riktat från Israel mot civila palestinier. Det är kärnan i Israelstoryn” (Tablet, 26 aug 2014).


Eller som en annan veteranjournalist, Tuvia Tenenbom, beskrev fenomenet i sin bestseller Catch the Jew! (2015) – den krassa essensen i Israelstoryn handlar om européer som söker “fånga juden” i stånd med att göra något fult.


Vi kan urskilja detta överblickande perspektiv också i Halldorfs bild. Dagens ledarskribent Elisabeth Sandlund recenserade Halldorfs bok och anmärkte, ”Ansvaret läggs alltså tungt på Israels axlar. Det är naturligt, med tanke på Halldorfs utgångspunkt. Men det gör oundvikligen att motparten, palestinierna, kommer lindrigt undan …” (Dagen, 3 feb 2024). David Åhléns recension (Mishkan, 26 feb 2024) noterar också, “Pusselbitar som jag saknar i boken är resonemang om radikal islamism kopplat till konflikten”.


Västerländska önskedrömmar

För att upprätthålla Europas narrativ i Israelstoryn krävs en stor dos projicering. Matti Friedman beskrev också tendensen att palestinier inte tas på allvar som agenter för sitt eget öde. 


”Västvärlden har beslutat att palestinier ska vilja ha en stat vid sidan av Israel, så den åsikten tillskrivs dem som ett faktum, även om alla som har spenderat tid med verkliga palestinier förstår att saker och ting är (förståeligt nog, enligt min mening) mer komplicerade. Vilka de är och vad de vill ha är inte viktigt: Berättelsen kräver att de existerar som passiva offer för aktören som betyder något”, [dvs den judiska staten] (Tablet, 26 aug 2014).


Lägg märke till Halldorfs antaganden i sitt Filadelfiatal, “Lika nödvändigt är att lägga örat till de förtvivlade rop som stiger från de många palestinier, muslimer såväl som kristna, som inte önskar något hellre än leva i fred med sina judiska grannar, men som i årtionden tvingats genomlida förnedring och marginalisering” (Youtube, 22 feb 2024). 


Vi måste här anta att det är den judiska staten som plågar, förnedrar och marginaliserar muslimer och kristna. Men lika viktigt att notera i påståendet är den västerländska projiceringen. Enligt narrativet ska det finnas en stark röst, eller åtminstone en betydande del av palestinska araber, “som inte vill annat än leva i fred med sina judiska grannar”. Detta låter fullt naturligt för en svensk, men är mycket mer problematiskt att finna i verkligheten. Det är svårt för européer att våga tänka tanken att det kanske finns färre sådana röster än vad de drömmer om. Västvärlden anser att palestinska araber ska tycka vissa saker och dessa åsikter tillskrivs dem som ett faktum. Verkligheten i det muslimska samhället är, som Friedman skonsamt uttrycker det, mycket mer “komplicerad”. 


Hur är Israelstoryn inramad?

En annan aspekt på västvärldens Israelstory är den felaktiga inramningen. Det gäller en oreflekterad s.k. “framing” av storyn som en ”israelisk-palestinsk konflikt.” Denna vanliga framing förekommer också genomgående i Halldorfs budskap. Det kan verka som en petitess, men den har haft stor betydelse med tiden. 


“Den ‘israelisk-palestinska’ inramningen gör att judarna, en liten minoritet i Mellanöstern, kan framställas som den starkare parten. Det inkluderar också det underförstådda antagandet att om det palestinska problemet på något sätt löses kommer konflikten att vara över, även om ingen informerad person idag tror att detta är sant” (Friedman, Tablet, 26 aug 2014). 


Konflikten brukade tidigare beskrivas som den “arabisk-israeliska konflikten”. Den är dock större än arabvärlden och kan mer rättmätigt beskrivas som “en muslimsk konflikt mot judisk självständighet i deras hemland”.


Som många har kartlagt var det Sovjetunionen under kalla kriget som ansåg Israel vara ett alltför starkt amerikanskt inflytande i Mellanöstern. Som taktik mot Israel ville man därför rama om konflikten till ett stort imperialistiskt Israel, mot en liten förtryckt grupp. Med marxistisk ideologi som grund skapade de därmed också en unik palestinsk identitetsgrupp. Med tiden lyckades denna taktik spektakulärt (jfr. t. ex. Lars Enarson, Sanningen om Palestina, 2023; Aron Flam, Det här är en svensk tiger, 2019, m fl).


Striden om sanningen

Konflikten kring Israel är en strid om sanningen – sanningen i Guds Ord och historisk sanning. I upptakten till 1948 frågade en brittisk soldat en kristen sionist i det heliga landet, “Du vet väl om att det finns två sidor till palestinafrågan?” 


”Ja” kom svaret, ”och jag är på den rätta sidan.” 


Israel förblir en ofullkomlig nation. Men med alla mått mätt (jämna mått!) har Israel den överväldigande historiska rätten, den juridiska rätten, den moraliska rätten och den bibliska rätten på sin sida. 


Den judiska nationens återuppståndelse i sitt land 1948 var ett mirakel och ett Guds agerande i historien, likaså deras återkomst till Jerusalem 1967. Om det var Gud som förskingrade Israel, så är det också Gud som har återsamlat.


Nationen Israel i sitt land idag är den legitima arvingen till det bibliska Israel och dess förbund. Nationell kallelse är ingen garanti för individers salighet. Delar av folket må fortfarande leva i exil. Delar av nationen må vara sekulära och regeringen likaså (dock långt mindre så idag än 1948). Men Gud lovade att först återsamla dem från jordens fyra hörn för att därefter andligt förnya dem i landet (5 Mos 30:4-6, Hes 36:24-38).


Det finns inget löfte som upprepas oftare i Bibeln (inklusive NT) än att Gud har för evigt givit det heliga landet till det judiska folket (jfr. 2 Mos 32:13, Ps 105:8-11, Apg 13:17-19). Om man inte kan tro på det, hur kan man då tro på något annat i Skriften? 


Älskar Gud araber och hela världen? Naturligtvis. Men det ändrar inte det judiska folkets utkorelse eller Guds unika löften till dem (Rom 3:1-4, Rom 9–11). Ska vi ha Guds hjärta gentemot araber i Israel och MÖ? Naturligtvis. Likt många andra människor utöver världen – inte minst i Sverige – lider islamister bl a utifrån att de gör uppror och strider mot vad universums Skapare har sagt i sin fullkomliga vishet och kärlek. 


Trots fint tal om ”tre abrahamitiska religioner”, delar islam absolut inte den unika relation som judar och kristna delar, på grund av att islam har inte de hebreiska Skrifterna gemensamt med judar och kristna. Koranens gud är inte densamme som Bibelns Gud. Koranens gud – likt vänsterliberal humanism – strider mot vad Bibelns Gud säger är sant.


Konflikten kring Israel är ett andligt världskrig om sanningen och striden kommer endast att tillta. Jag ber att denna artikel kan ge kristna verktyg att genomskåda vissa vanliga argument. 


“Vi kan inte alltid förhindra att lögner och anklagelser sprids om Israel. Men vi kan och vi måste lära oss att strida mot lögnerna med hjälp av Guds Ord! Världen kommer inte alltid att lyssna på oss. Men speciellt församlingen bör veta sanningen och stå för den. Församlingen är ’sanningens pelare och grundval’ (1 Tim. 3:15) och vi är kallade att vara salt och ljus” (Lars Enarson, Sanningen om Palestina, 2023, sid. 73).


Johannes Enarson 29 feb 2024


Noter

[1] Den anglikanske teologen Gerald McDermott (Israel Matters, 2017) menar att även “Guds Israel” i Gal 6 inte är ett frågetecken, utan handlar precis som alla de andra texterna om just det judiska folket. Inte en radikalt omformad teologisk entitet.


Litteraturlista

Alisa Childers. Another Gospel?: A Lifelong Christian Seeks Truth in Response to Progressive Christianity. Tyndale Elevate, 2020.


Aron Flam, Det här är en svensk tiger, Samizdat Publishing, 2019.


David Åhlén. ”Bokrecension; "Guds Israel?" Peter Halldorf”, Mishkan, 26 feb 2024. 


Elisabeth Sandlund. ”Peter Halldorfs Israel-bok utmanar etablerade åsikter”, Dagen, 3 feb 2024.


Gerald McDermott. Israel Matters: Why Christians Must Think Differently about the People and the Land. Brazos Press, 2017.


Gerald McDermott (Editor). The New Christian Zionism: Fresh Perspectives on Israel and the Land. IVP Academic, 2016.


Lars Enarson. Sanningen om Palestina: Israel, Bibeln och striden om sanningen. Ariel Media, 2023.


Mark Kinzer. ”Lumen Gentium, Through Messianic Jewish Eyes”, Israel’s Messiah and the People of God: A Vision for Messianic Jewish Covenant Fidelity. Cascade Books, 2011, 156-174.


Matti Friedman. “An Insider’s Guide to the Most Important Story on Earth”, Tablet Magazine, Aug 26, 2014. 



Peter Halldorf. Guds Israel? - i profeternas spår genom omstritt land. Libris, 2024.


Peter Halldorf. ”Guds Israel? - Peter Halldorf | Filadelfia Bibel”, Filadelfiakyrkan Stockholm (Youtube), 22 feb 2024.


Thomas Dixon. Israel och hela världens framtid. Sjöbergs Förlag, 2019.


Tuvia Tenenbom. Catch The Jew! Gefen Publishing, 2015. 

2 527 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comments


bottom of page