”Gör allt ni kan för att bevara Andens enhet genom fridens band.” (Ef 4:3)
Enade vi stå. Söndrade vi falla. Det är en princip som gäller i alla sammanhang. Jesus sa: ”Ett rike som är splittrat blir ödelagt, och en stad eller familj som är splittrad kan inte bestå.” (Matt 12:25)
Vi befinner oss i en andlig strid på liv och död för våra nordiska länder. I detta oerhört allvarliga läge kan vi som kristna motarbeta och strida mot varandra och gå under. Eller också kan vi välja att välsigna, uppmuntra och stödja varandra och få se stora framgångar.
Det står om då Anden föll på Pingstdagen i Apostlagärningarna: ”När pingstdagen var inne var de alla samlade i full enighet.” (Apg 2:1 SRB) Gud älskar enhet. På den femtionde dagen efter påsk hade man uppnått ”full enighet”. Då föll Anden från himlen! David skriver i en av vallfartssångerna: ”Se, hur gott och ljuvligt det är när bröder bor endräktigt tillsammans. … Ty där ger HERREN befallning om välsignelse, om liv till evig tid.” (Ps 133:1,3) Jesus ger oss också ett oerhört mäktigt löfte när vi är eniga: ”Om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så ska de få det av min Far i himlen.” (Matt 18:19)
Ett av Satans effektivaste sätt att stoppa Guds rikes utbredande, är att han skapar splittring och oenighet mellan kristna. Då uteblir välsignelsen och framgången. Paulus fortsätter efter uppmaningen att bevara Andens enhet att påminna oss: ”en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp vid er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Far, han som är över alla, genom alla och i alla.” (Ef 4:4)
Alla som har blivit födda på nytt tillhör samma Kristi kropp vare sig vi vill det eller inte. Lär vi oss inte att samarbeta och stödja varandra blir vi alla lidande. Fienden vill se oss uppdelade i olika läger utan kontakt med varandra. Paulus frågar: ”Om en säger: ’Jag håller mig till Paulus’ och en annan: ’Jag håller mig till Apollos’, är ni då inte som folk i allmänhet?” (1 Kor 3:4) Vi ska inte vara som folk i allmänhet. Vi har blivit Guds eget folk. Det är meningen att vi ska vandra i Anden och bevara Andens enhet mellan oss.
Det finns även en annan taktik som fienden använder sig av för att stoppa Guds verk och det är att producera en falsk enhet. All enhet är nämligen inte från Gud. Det finns en Andens ljuvliga enhet och Guds Ord uppmanar oss att göra allt vi kan för att bevara den enheten genom fridens band. Men det finns också ett falskt plagiat, en mänsklig och köttslig enhet som inte behagar Gud. Dessa två slag av enhet är diametralt motsatta varandra och står i strid med varandra.
Andens enhet går aldrig att organisera fram. Det går inte att med mänskliga medel styra och kontrollera Andens verkningar, lika lite som det går att kontrollera och styra vinden. Jesus sa till Nikodemus: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den är på väg. Så är det med var och en som är född av Anden.” (Joh 3:8) Den köttsliga enheten hålls samman genom mänskligt organiserande. Medan Andens enhet leder till frihet, leder köttets enhet tvärtom till bundenhet.
Andens enhet kan bara bevaras genom fridens och kärlekens band av ett folk som lärt sig att vandra i Anden. Paulus beskriver resultatet av en vandring i Anden: ”Andens frukt … är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet, självbehärskning.” (Gal 5:22-23) Det är bara människor som manifesterar denna Andens frukt i sina liv genom att korsfästa sin egen själviskhet, som kan gestalta den enhet som Gud är ute efter. Därför uppmanar Paulus i samband med talet om Andens enhet:
”Var alltid ödmjuka och milda, var tålmodiga och överseende med varandra i kärlek. … Bedröva inte Guds helige Ande, som ni har fått som ett sigill för befrielsens dag. Lägg bort all bitterhet, häftighet och vrede, allt skrikande och förolämpningar och all annan ondska. Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, så som Gud i Kristus har förlåtit er.” (Ef 4:2, 30-32)
Och i Kolosserbrevet:
”Klä er därför som Guds utvalda, heliga och älskade, i innerlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha överseende med varandra och förlåt varandra, om ni har något att anklaga någon för. Så som Herren har förlåtit er ska ni förlåta varandra. Och över allt detta ska ni klä er i kärleken, bandet som förenar till fullkomlig enhet.” (Kol 3:12-14)
Det är bara när vi vandrar i Anden och manifesterar Andens frukt i våra liv, där kärleken kommer först, följd av ”glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet, självbehärskning”, som vi kan bevara Andens enhet och erhålla Guds fullkomliga välsignelse bland oss.
Skillnaden mellan Andens enhet och mänskligt organiserad enhet likt SKR är bokstavligen avgrundsdjup.
Den falska enheten
Skillnaden mellan Andens enhet och mänskligt organiserad enhet likt SKR är bokstavligen avgrundsdjup. Över den första befaller Gud sin välsignelse. Över den senare faller Guds obarmhärtiga dom. Gud sa om enheten vid byggandet av Babels torn:
”’Se, de är ett enda folk och de har ett enda språk. Detta är deras första tilltag, och härefter ska ingenting vara omöjligt för dem vad de än beslutar sig för.” (1 Mos 11:6) Enheten var effektiv och framgångsrik. Men det var en mänsklig enhet oberoende av Gud och i olydnad mot hans bud och därför dömde Gud den. ”’Låt oss stiga ner och förbistra deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.’ Så spred Herren ut dem därifrån över hela jorden, och de slutade bygga på staden. Den fick namnet Babel.” (1 Mos 11:7-9) Babel betyder förvirring och oordning.
Låt oss se lite närmare på den här falska enheten. När man skulle bygga Babels torn står det att de fann ”en lågslätt i Shinars land och bosatte sig där.” (v. 2) Mänsklig enhet grundar sig på kompromiss med Guds Ord. Man förenas kring minsta gemensamma nämnare. Andens enhet bygger tvärtom på lydnad för Guds Ord. Petrus skriver: ”Ni har renat era själar genom att lyda sanningen, så att ni älskar varandra uppriktigt som bröder. Älska då varandra uthålligt av rent hjärta.” (1 Pet 1:22) Lydnad för sanningarna i Guds Ord leder till inbördes kärlek, vilket är det band som förenar oss till fullkomlig enhet. Det är viktigt att sedan bevara den enheten när den sätts på prov genom att vara uthållig i kärleken.
I Babel använde man tegelstenar i stället för sten. ”De sade till varandra: ’Kom, så slår vi tegel och bränner det!’ Teglet använde de som sten, och som murbruk använde de jordbeck.” (1 Mos 11:3) Församlingen är ett tempelbygge sammanfogat av levande stenar. Levande stenar är sådana som inte formats av något verktyg. Gud sa: ”Men om du vill göra ett altare av stenar åt mig, ska du inte bygga det av huggen sten. För om du rör vid den med din mejsel vanhelgar du stenen.” (2 Mos 20:25) Vid byggandet av Babels torn använde man tegelstenar som alla var stöpta i samma form i stället för att bygga med levande stenar. Det var snabbt, effektivt, och enkelt att sammanfoga med mänskliga medel.
Tegelstenarna sammanfogades med jordbeck. Jakob talar om en visdom som är ”jordisk, oandlig, demonisk. För där det finns avund och rivalitet, där finns också oordning och all slags ondska.” (Jak 3:15-16) Babel står för oordning. Motsatsen är frid. ”Gud är inte oordningens Gud utan fridens.” (1 Kor 14:33)
För att bygga Guds tempel av levande stenar krävs en annan vishet. Jakob beskriver den så här: ”Men visheten från ovan är först och främst ren, dessutom fredlig, mild, följsam, full av barmhärtighet och goda frukter, opartisk och uppriktig. Rättfärdighetens frukt sås i frid och ges åt dem som skapar frid.” (Jak 3:17-18) Det är visheten ovanifrån som bygger oss samman till ett heligt tempel. ”I honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren, och i honom blir också ni sammanbyggda till en boning åt Gud genom Anden.” (Ef 2:21-22)
Man sa i Babel: ”Kom, så bygger vi oss en stad och ett torn med spetsen uppe i himlen! Låt oss göra oss ett namn, så att vi inte sprids ut över hela jorden.” (v. 4) I Babel ville man bygga något stort för att göra sig ett namn. Man var inte ute efter Guds ära utan hade själviska motiv. Man handlade också i direkt olydnad mot Gud som hade sagt: ”Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden.” (1 Mos 9:1) Fruktan för det okända gjorde att man inte litade på Gud och valde sin egen väg i stället för Guds.
Det står i tidiga judiska kommentarer om byggandet av tornet i Babel: ”Om en tegelsten föll från deras händer och gick sönder, grät alla över detta. Men om en människa föll ner och dog, var det ingen som brydde sig.” (Den redliges bok 9:28) De var alla ett, men det var en hård känslokall enhet. Den enskilda människan var enbart en bricka i spelet utan något eget värde. Sådan är den enhet som är byggd på mänskliga ambitioner.
Andens enhet är annorlunda. Paulus skriver om församlingen, som är Messias egen kropp:
”Men Gud har satt samman kroppen och gett de ringare delarna större heder, för att det inte ska bli splittring i kroppen utan att delarna i stället ska ha samma omsorg om varandra. Om en kroppsdel lider, så lider alla de andra delarna med den. Och om en kroppsdel blir ärad, gläder sig alla de andra delarna med den.” (1 Kor 12:24-26)
Det är denna Andens enhet vi ska söka och göra allt för att bevara.
Så åt er i rättfärdighet, skörda efter kärlekens bud, bryt er ny mark. Det är tid att söka HERREN, till dess han kommer och lär er rättfärdighet. —Hosea 10:12
Två slags enhet
Det är Jesus som är huvudet över sin församling. Han är Herre över den genom sitt Ord och sin Ande. Ingen människa eller organisation kan fylla den rollen och ingen människa eller organisation har heller fått något mandat från Honom att göra det.
Det finns ordningar i Guds församling. Men församlingen är inte en organisation med ett hierarkiskt ledarskap. Så här beskriver Paulus apostelns tjänst:
”Det verkar som om Gud har ställt oss apostlar sist, som dödsdömda. Vi har blivit ett skådespel för världen, för både änglar och människor. … När vi blir hånade välsignar vi, när vi blir förföljda härdar vi ut, när folk talar illa om oss talar vi väl om dem. Vi har blivit som världens skräp, som mänsklighetens avskrap, och så är det än i dag.” (1 Kor 4:9, 12-13)
Församlingen är en familj med fäder och mödrar, bröder och systrar. Petrus skriver: ”Nu uppmanar jag de äldste bland er, … Uppträd inte som herrar över dem som anförtrotts er, utan var föredömen för hjorden. När den högste herden sedan uppenbarar sig, ska ni få härlighetens segerkrans som aldrig vissnar.” (1 Pet 5:1, 3-4)
Idag talas det mycket om enhet. Men vi måste se upp med vilken enhet det handlar om! Handlar det om Andens enhet eller om en mänskligt organiserad enhet precis som i Babel?
Den falska enheten har sin grund i kompromiss med Guds Ord, den sanna enheten bygger på lydnad för Guds Ord
Den falska enheten hålls samman genom människofruktan, den sanna enheten genom kärlek.
Den falska enheten prioriterar status och meriter, den sanna enheten prioriterar ödmjukhet och tjänande.
Den falska enheten skapar kontroll, den sanna enheten ger erkännande.
Den falska enheten strävar efter storhet, den sanna enheten strävar efter helighet.
Den falska enheten är jordisk och mänsklig, den sanna enheten är himmelsk och övernaturlig.
Den falska enheten är en hierarkisk organisation, den sanna enheten är en familj.
Den falska enheten kräver mänsklig kraft, den sanna enheten kräver Andens kraft.
Den falska enheten motiveras av maktambitioner, den sanna enheten motiveras av att söka Guds ära.
Det är inte en ekumenisk enhet med samfund och organisationer som inte längre accepterar Bibeln som Guds Ord, som Gud längtar efter att få se. Vi ska inte sträva efter enhet med samfund och organisationer som t ex accepterar samkönade äktenskap och går emot Israel. Detta är Babylons enhet som leder till förvirring. Guds Ord uppmanar oss att hålla oss borta från sådana som har ”ett sken av gudsfruktan men förnekar dess kraft”. (2 Tim 3:5) Gudsfruktan innebär lydnad och respekt för Gud och det han säger i sitt Ord. Det är det som utgör kraften i gudsfruktan.
Vi ska inte sträva efter enhet med sådana som saknar fruktan och respekt för Guds Ord. Det står: ”Fly ungdomens onda begär och sträva efter rättfärdighet, tro, kärlek och frid tillsammans med dem som åkallar Herren av rent hjärta.” (2 Tim 2:22) Vi kan inte älska olydnad.
Kristna samfund, organisationer och sammanhang som kräver att man behöver tillhöra dem för att vara ”godkänd” måste vi vara på vakt emot. Detta kommer inte från Gud. Vi ska respektera och underordna oss rätta herdar i församlingen, men det är bara Jesus som är Herre över sin församling. Ingen organisation eller samfund kan eller får ta den uppgiften på sig. Bara Jesus har köpt oss med sitt blod. ”Ni är köpta till ett högt pris. Bli inte slavar under människor.” (1 Kor 7:23)
Men bland sådana som ärligt vill lyda Guds Ord ska vi vara ivriga att bevara Andens enhet genom fridens och kärlekens band. Vi behöver lära oss att osjälviskt stötta, uppmuntra och välsigna varandra utan att försök styra varandra. Det handlar inte om en enhet under mänsklig kontroll, utan om en frihetens enhet under Jesu herravälde där vi älskar varandra uppriktigt och är villiga att ge våra liv för varandra.
Låt oss alla dagligen be den urkristna bönen från apostlarnas dagar för alla de heliga: ”Minns Herre din församling; fräls henne från allt ont, fullkomna henne i din kärlek och samla de trolovade från de fyra vindarna in i ditt rike som du har förberett åt henne; ty din är makten och härligheten i evighet!” (Didache 10:5)
Lars Enarson
Bibellärare, författare och böneledare, Sverige 7:14
Om jag talar både människors och änglars språk men inte har kärlek, är jag bara ekande brons eller en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och vet alla hemligheter och har all kunskap, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg men inte har kärlek, så är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag offrar min kropp till att brännas men inte har kärlek, så vinner jag ingenting.
Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst. Den beter sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tänker inte på det onda. Den gläder sig inte över orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig.
—Kärlekens lov (1 Kor. 13)
Comments